Jag missade visst den officiella anmälan till forskarutbildningen!

Jag hade föreställt mig många sätt att misslyckas på, men jag hade aldrig trott att jag skulle falla på just det här.

Men det som förvånade mig ännu mer var att jag inte var ledsen alls – tvärtom kände jag mig faktiskt lite glad.

Det här är smaken av sann frihet, efter att ha rymt från universitetets bur.

Första försöket på Zhejiang University, datavetenskap

Vid den här tiden förra året hade jag precis avslutat min två månader långa löpträning, där jag i snitt sprang 5 kilometer varje dag. Det var ett försök att utforska mina gränser.

Före och under den första halvmånaden efteråt studerade jag fortfarande lugnt och stilla 6–7 timmar om dagen, för att sedan springa eller bara ta det lugnt. Under den perioden hade jag till och med energi att komma på kreativa sätt att visualisera nedräkningen till antagningsprovet för forskarutbildningen, som jag uppdaterade dagligen på en whiteboardtavla i mitt studentrum.

När det var drygt 40 dagar kvar började jag känna att tiden rann ut. Jag hade bara gått igenom specialkurserna en gång, vissa kapitel hade jag inte ens tittat på; linjär algebra var bara halvfärdig, sannolikhetsteorin hade jag inte börjat med, och gamla prov hade jag inte ens rört. Politiken hade jag bara gått igenom de 1000 frågorna en gång, och de stora uppgifterna hade jag knappt tittat på.

När det bara var en månad kvar började jag, som aldrig tidigare hade känt mig stressad inför ett prov, äntligen få panik. Jag visste att jag under inga omständigheter skulle hinna gå igenom allt en andra gång.

Med tre veckor kvar var mitt huvud helt tomt. Det kändes som att inga spår av min pluggning hade fastnat i minnet, och tanken på att ge upp for genom mitt huvud.

Efter en stunds fundering bestämde jag mig ändå för att kämpa lite till.

De extremt pressade tidsramarna och min usla pluggsituation blev en utlösande faktor, som om det bröt igenom en barriär och jag hamnade i ett “zoom-läge”. Som en person som självdiagnostiserats med ADD fick jag för första gången uppleva vad äkta koncentration innebär.

Slutligen misslyckades jag såklart utan tvekan

Resultat

Matematik I

Jag hann inte ens gå igenom hela kursboken i Matematik I en enda gång. Dessutom visade sig provet just det året vara det svåraste på flera år, en riktig överraskning. Jag skrev ner allt jag bara kunde. Mål: Lät ödet avgöra Resultat: Matematik I 90 / 150 poäng.

Politik

De stora uppgifterna i politik ägnade jag fyra kvällar och en eftermiddag åt att memorera Xiao Si-materialet. Jag använde mig av förståelse- eller teckensplittringsmetoder för att komma ihåg hundratals ord från cirka 40 tecken för sju-åtta frågor. Under provet, trots att svaren fanns i själva frågeställningarna, skrev jag oavbrutet i tre timmar. Mål: 65 Resultat: Politik 70 / 100 poäng.

Engelska I

Jag gick igenom läsförståelsen på gamla engelska prov två gånger, memorerade nyckelord bara för att glömma dem, och glömma dem igen. Jag somnade nästan under läsförståelsedelen av provet. Jag hade memorerat en mall för uppsatsen, men väl i examinationssalen släppte jag loss och började improvisera helt fritt. Mål: 70 Resultat: Engelska I 68 / 100 poäng.

Specialiseringskurs

För specialiseringskursen hade jag inte alls repeterat datastrukturer och algoritmer, och två stora kapitel om datorarkitektur var orörda. Wangdao hade jag bara gått igenom en gång. Algoritmfrågan på 15 poäng på provet fick jag noll poäng på. Mål: Lät ödet avgöra Resultat: 408 Specialiseringskurs 106 / 150 poäng.

Totalpoäng: 334 Gräns för antagningsintervju: 361 Antal sökande till programmet: ca 2000

Orsaksanalys

Självklart misslyckades jag utan tvekan. Här är min egen analys av orsakerna.

Objektiva skäl:

• Explosionsartat antal sökande till datavetenskap på Zhejiang University.
  • Förrförra året var det över 1200 sökande, med en gräns på 330+ för intervju. Förra året var det 2000 sökande, med en gräns på 361, och provets svårighetsgrad var generellt högre än året innan.
• Ingen tidigare erfarenhet, byte av huvudämne, universitet och region.
  • Kallas i folkmun för “tre-stegs-sökande”, de med störst svårighetsgrad.

Subjektiva skäl:

• Jag var inte tillräckligt bra.
• Jag är lat.
• Jag studerade bara mindre än 7 timmar om dagen.
• Jag repeterade bara en gång och hann inte ens läsa klart.

Att i detalj beskriva förra årets prov, utöver att bara minnas det, vill jag också säga följande:

Forskarutbildning är inte så svårt att komma in på

• Med tanke på min usla förberedelse var slutresultatet ändå inte så illa, vilket tyder på att antagningsprovet till forskarutbildningen inte är särskilt svårt. Så länge man inte byter huvudämne och siktar på ett TOP2-universitet, är det ganska lätt att komma in på andra skolor; jag har många exempel i min omgivning.
• För de som byter ämne, så länge det inte är ett populärt program med tusentals sökande, är det i princip ganska enkelt att komma in. (Normalt sett anses över 500 sökande till ett vanligt program vara många.)
• Och om du byter ämne till ett populärt program, så länge du anstränger dig lite mer än jag gjorde och inte latjar varje dag, tror jag inte det blir några större problem.
• De som lyckats behöver inte skryta och visa upp sin överlägsenhet hela tiden.

Beslut om en andra chans

Jag menade, jag bytte ju inriktning, började från noll med de fyra stora datavetenskapskurserna, och hela pluggprocessen var alldeles för avslappnad. Så, med lite mer tid, skulle en andra chans säkert gå bra, intalade jag mig.

Den officiella pluggstarten blev återigen i juli. Fortfarande avslappnad studietakt, men den här gången var det en mer jordnära och målmedveten sådan. Här utelämnas x antal ord.

Plötsligt upptäckte jag att jag missat den officiella anmälan

Min första reaktion var förvåning. Jag vet inte varför, men i år hade jag inte ställt in någon kalenderpåminnelse som förra året. Hur som helst, efter några minuter, när jag väl accepterat det oåterkalleliga faktumet, rapporterade jag nyheten till mina vänner samtidigt som jag omvärderade varför jag egentligen ville söka till forskarutbildningen.

Det fanns främst två huvudskäl, som jag nu bemöter var för sig:

1. Underlätta karriärbyte Att studera på forskarnivå skulle låta mig snabbt komma in i ett helt nytt område.

Bemötande:

• Att byta karriär inom IT-branschen är för enkelt
  • Vissa går en kurs i några månader och kan sedan börja koda; andra, som avslutat master- eller doktorandstudier och ville byta till datavetenskap, har helt enkelt självstuderat relevanta kunskaper och kodningsfärdigheter i några månader för att sedan börja jobba på Google.
  • Om det bara handlar om ett karriärbyte, finns det ingen anledning att spendera tre år på forskarutbildning.

2. Förbättra akademisk examen Att ha en masterexamen från ett 985-universitet är alltid bra och kan även bevisa ens förmåga.

Bemötande:

• Jag har inget starkt behov av prestigefyllda universitet
  • Jag dyrkar inte auktoriteter. Inom den kinesiska, provbaserade utbildningsmiljön har många en naturlig förkärlek för studiemänniskor och en nästan automatisk vördnad. Men jag ser det som “vargmjölk” som måste spottas ut; det är, rakt på sak, fortfarande en omedveten dyrkan av auktoritet.
  • Varför just Zhejiang University då? Jo, för deras datavetenskapsprogram är bland de främsta i landet, och deras antagningsintervjuer är kända för att vara rättvisa och öppna, med en fri och liberal akademisk kultur.
  • Andra bryr jag mig inte om, men jag ville framför allt bevisa min förmåga för mina föräldrar, att jag inte är sämre än någon annan. Men det finns inte bara ett sätt att bevisa sig på.
• Jag är inte säkert att jag gillar att forska inom datavetenskap
  • Forskning inom datavetenskap handlar i princip om att läsa de senaste avhandlingarna, relevanta böcker, lyssna på föreläsningar, utföra experiment (på datorn) och skriva uppsatser.
  • Men det jag gillar med datorer är att de är ett universellt verktyg, ett verktyg du kan hantera. Du kan konkret använda det för att åstadkomma något, även om det bara är en mycket liten del, men det kan förändra ditt eget eller andras liv.
• Även om jag kom in skulle jag inte fritt kunna välja forskningsområde
  • Forskningsinriktningen måste fortfarande bestämmas efter en labintervju. Populära laboratorier och populära handledare är alltid eftertraktade, så det är mycket möjligt att det labb jag hamnar på inte skulle vara inom ett område jag är intresserad av.
• Även utan forskarutbildning hindrar ingen dig från att följa de senaste trenderna inom branschen
  • Datorvetenskap kräver inte, till skillnad från andra discipliner, att man köper in en massa stor och specialiserad laboratorieutrustning, och det finns inga stränga experimentella krav. Så länge du har en dator med internetuppkoppling kan du göra mycket.
  • Det finns inga branschresurser online som överträffar de inom datavetenskap: en överväldigande mängd studiematerial, öppna och välproducerade onlinekurser, otaliga utmärkta öppen källkodsprojekt. Du kan fritt läsa de senaste forskningsartiklarna och lika enkelt implementera idéerna från dem på din egen dator, och tillämpa dem i ditt arbete.
• Vad väger tyngst: en masterexamen eller tre års arbetslivserfarenhet?
  • Kunskap och teknik inom IT-branschen utvecklas ständigt. Det man lär sig på forskarnivå används i stort sett inte i arbetslivet; allt börjar fortfarande från noll.
  • En masterexamen + ingen arbetslivserfarenhet kontra en kandidatexamen + tre års arbetslivserfarenhet – i praktiken är det senare mer konkurrenskraftigt när det gäller lön.
• Forskarutbildning är en ny ram
  • Forskarstudenter har press att skriva avhandlingar, de har också deadlines och blir på samma sätt drivna framåt.
  • En handledare för forskarstudenter kallas oftast för “chef”, och precis som på ett jobb arbetar du i praktiken för din “chef”.
  • Jag hade precis rymt från universitetets bur, varför skulle jag då så snabbt kasta mig in i en ny ram?
  • Det är aldrig för sent att börja studera på forskarnivå.

Efter att ha tänkt igenom det kände jag en våg av lättnad.

Den natten fick jag ingen sömn. Tanken på att kunna fortsätta läsa böckerna som samlats på min Kindle i månader, att verkligen pyssla med min blogg, att ägna mig åt fotografering, att omsätta nya projektidéer i praktiken, att noggrant studera de datarelaterade bloggartiklar jag sparat länge – all denna glädje fick mitt inre att blomstra lite i taget.

Ja, det är smaken av frihet, frihet i dess sanna bemärkelse.

Frihet och lycka

Det jag strävar efter kan egentligen sammanfattas i två punkter: 1. Frihet, 2. Lycka. Och jag använder dessa två punkter som mitt mått för om jag ska göra något eller inte.

Ursprungligen studerade jag fysik eftersom jag kände att det skulle ge mig en bättre förståelse för världen jag lever i, och hur allt i den fungerar. Fysik, alltså “läran om allt”. Detta är intellektuell frihet.

Nu studerar jag datavetenskap eftersom jag anser att datorn är ett universellt verktyg som kan kombineras med vilket område som helst, och som kan användas för att skapa verkliga, användbara “saker”. Det är ett verktyg som kan underlätta för mig själv och andra, och påtagligt förbättra livskvaliteten. Internet är ett fönster mot världen, som låter en se en större värld. Detta är “handlingsfrihet”.

Frihet och lycka är ömsesidigt beroende, de kompletterar och upphäver varandra. För mig är glädje utan frihet inte glädje, och frihet utan glädje existerar helt enkelt inte.

Det är märkligt, men det har varit så här flera gånger: även om jag i vardagen ofta är omgiven av dysterhet och mörker, är framtiden jag föreställer mig i mitt sinne alltid ljus och strålande vid avgörande vändpunkter i livet. Kanske har jag verkligen “optimistiska gener”.

Känner jag ånger? Lite, kanske. För den första övergripande repetitionsrundan är ju nästan klar, Matematik I har jag gått igenom en och en halv gång och på gamla prov ligger jag stabilt på över 130 poäng; jag har inte rört politik på ett år, har precis börjat med de 1000 frågorna och gör i snitt 30 fel på 100 flervalsfrågor, främst på de delar som kräver ren utantillinlärning utan logik; i augusti klarade jag av PAT:s algoritmfrågebank; och det är fortfarande 50 dagar kvar till provet.

Var all denna tid bortkastad? Absolut inte, för jag avskyr att lägga tid på att lära mig (vad jag anser vara) meningslösa saker. De delar jag faktiskt ägnade tid och energi åt att repetera kommer mer eller mindre att användas i framtida studier och arbete: avancerad matematik, linjär algebra och sannolikhetslära är alla teoretiska grunder för datavetenskap och maskininlärning; algoritmuppgifterna jag övade på är för det dagliga arbetet; och efter att ha klarat av de fyra stora specialiseringskurserna har min grundkunskap nått nivån för en datavetenskapsstudent på grundnivå. Andra verkligt meningslösa saker, som politik, började jag inte ens med. Dessutom använde jag min fritid till att jobba extra och tjänade nio tusen för att köpa en kamera – ingen förlust där.

Visst kan du tänka att allt ovan bara är självtröst för mitt misslyckande. Men vad då? Vad du tycker har ingen betydelse för mig; jag mår bra ändå.

Jag såg just en artikel, och en mening i slutet kändes väldigt välformulerad:

{% centerquote %} Var snällare mot dig själv. Du dör inte om du inte tar examen som 18-åring, och vad spelar det för roll om du inte får en doktorsexamen i tjugoårsåldern, eller om du inte blir miljonär vid en viss ålder? Upptäck världen, lär känna dig själv och njut av livets process. {% endcenterquote %}

Du vet helt enkelt inte vad som kommer att hända imorgon, och jag kunde inte ha föreställt mig att jag en dag skulle missa en viktig examen.

Den här dagen läste jag en översikt om naturlig språkbehandling, följde en tutorial för att lära mig webbskrapning av encyklopediska termer, tog fram min blogg för att skriva om inlägg – kort sagt, när jag väl öppnat datorn ville jag inte längre pilla med mobilen.

Tidigare tyckte jag alltid att livet var kort, men just nu, för första gången, känner jag att livet är långt. Jag är bara 22 år och har fortfarande massor av tid framför mig.

{% centerquote %} Vad som verkar vara en olycka kan vara en välsignelse. {% endcenterquote %}